Året efter utgivningen av Carolas roman Andrej, om Leo Tolstojs son, fick hon helt oväntat ett brev från Andrejs för henne okände sonson i Moskva. Med brevet följde en dödsruna över dennes far, den för Carola lika okände Ilja Tolstoj.
Av artikeln förstod hon att Ilja lämnat Sovjet som tjugoettåring för att sedan leva sitt liv i exil i USA. Men varför, måste Carola då fråga sig, hade sonen – och det utan ett ord till förklaring – sänt dödsrunan? Hur mycket kunde han egentligen själv, med tanke på järnridån, tänkas känna till om den far han förlorat vid tre års ålder? Om den Ilja, tänkte hon, som faktiskt också han blivit övergiven av sin far, Andrej, vid nästan exakt samma ålder. Vad är det egentligen för krafter som styr våra val? frågade hon sig. Och hur stor möjlighet har vi att själva bestämma vårt öde?
Märkliga tillfälligheter gjorde att Carola knappt ett år senare befann sig i färd med att följa Iljas mycket dramatiska levnadsöde, från tjugotalets turbulens i Sovjetunionen till hans livslånga exil i den amerikanska överklassen. Ilja visade sig vara en karismatisk äventyrare, än engagerad i en vildmarksfilm bland nordamerikanske indianer, än i grundandet av världens första djuphavsakvarium, än i en spektakulär expedition till Dalai Lamas Tibet. Men så småningom tyckte Carola sig också ana att han varit en djupt ensam person, bärare av det tunga tolstojska arvet att leva i gränslandet mellan fiktion och verklighet.
Att Carola valt att kalla Med ett namn som mitt för roman beror på att det är precis det den är. Det vill säga: det som står i fokus för berättelsen är, förutom de fakta hon fick fram, framför allt själva sökandet efter dem och de frågor som detta sökande väckte. Ett slags minnesprocess med andra ord – och som vi alla ju vet är minnet inte alltid ett helt sanningsenligt vittnesmål om det förflutna. Dessutom har hon som berättare förbehållit sig rätten av välja och tolka det hon möter under resans gång.
För en resa har det varit, både i yttre bemärkelse – till länder som Ryssland, Portugal och USA – och i inre. Carola har naturligtvis känt ett osvikligt sanningskrav vad gäller fakta kring Ilja själv – men lika självklart inte vad gäller berättarjagets egna upplevelser. Och det viktigaste för henne har varit att vara sann mot tankarna, funderingarna och de existentiella frågor som väckts under sökandets gång, inte så mycket mot vilka personer som råkade komma i hennes väg, i vilken ordning allt ägde rum eller ens på vilket sätt.
Med ett namn som mitt belönades med priset Albert Bonniers 100-årsminne och Övralidspriset. Romanen gavs ut på Albert Bonniers förlag 2009.