Mot slutet av arbetet med Carolas första roman Det drömda barnet hade hon en dröm. I drömmen är hon havande i nionde månaden. Hon ligger på marken, hennes mamma står lutad över henne, hennes ansikte är förvridet av raseri och medan hon med all kraft sparkar Carola i magen skriker hon att hon skall döda barnet; det ofödda. En avskyvärd mardröm – ur vilken hon märkligt nog vaknade med en underbar känsla av befrielse. Som om hon äntligen, inte bara i teorin utan också med känslan, förstått att de bilder vi som barn alltid gör oss av våra föräldrar kanske inte har mer än en ytlig likhet med den människa de egentligen är.
Stilleben i vitt handlar om en kvinna, Paula, som försöker lära känna sin mor, Ellen, genom att minnas sin egen barndom och föreställa sig moderns. Den börjar med en scen där Paula som liten flicka sitter blickstilla medan modern klipper hennes hår. Barnkammaren dallrar av ljus och damm, yllekjolen kliar. Modern skrattar och säger att hon blir fin, men Paula känner sprickan mellan ord och skratt – och i hennes inre växer förvirringen till stumhet. Detta är ett av de minnen som dyker upp i den vuxna Paulas medvetande, där de förändras, får ny innebörd och skiftar till scener ur Ellens barndom. För Paula glider minne och fiktion oupphörligt samman: ändå gör rädslan för det alltför vita ljusets tomhet det nödvändigt att finna ständigt nya bilder. Med sitt sökande vill Paula rädda Ellen och sig själv ur sammanblandningens utplåning – rädda livet ur ordlöshetens mörker.
Stilleben i vitt gavs ut av Norstedts förlag 1985.