Porträttet av fadern i den här romanen har en hel del yttre likheter med Carolas egen. Ja, utgångspunkten för huvudpersonens sökande efter sin far är ofta hennes egna minnen, eller sådant som andra i hennes fars närhet berättat för henne, men den person som till sist framträder i berättelsen är naturligtvis – genom alla de val skrivandet innebär, liksom alla de spratt minnet utsätter oss för – en, om inte helt och hållet så till stora delar, fiktiv gestalt.
”Hurdan var han egentligen din far?” Frågan tycktes oskyldig då hon fick den men för Carola, liksom för Alice, den kvinna som för ordet i romanen, åstadkom den ett jordskred. Plötsligt insåg Carola hur lite hon visste om sin fåordige men älskade far, som vid den tidpunkten varit död i tjugo år. Det sökande hon då påbörjade, och som hennes fiktiva dubbelgångare Alice strax tog över, kom att handla om sådant som denne okände fars yrkesroll som advokat, inte minst under andra världskriget, hans sjukdomshistoria och hans relationer till sina närmaste – men lika mycket om tingen han omger sig med och den tid i vilken han formats. Alice ställer många frågor, till sig själv, till omgivningen och till sin mor, som fortfarande är i livet, men som långsamt är på väg in i ett mörker där språket löses upp och minnena förvandlas till fantasier och drömmar.
I vilken utsträckning bestämmer vi egentligen själva våra liv? frågade Carola sig när romanen närmade sig slutet – och i hur hög grad formas vi av den tid vi lever i?
Den älskvärde nominerades till Augustpriset, och gavs ut av Norstedts förlag 2000.