Det här är en roman som främst handlar om minnet. Hanna återvänder efter många år utomlands till det hus där hon en gång växte upp. Vid faderns sjukbädd söker hon sig tillbaka till det förflutna – till barndomen med brodern Frans och den lilla sinnessvaga systern, till tiden i Hradec Králové med den tjeckiske maken och sonen Ivan.
Men minnena bleknar bort när hon med ordens hjälp försöker fixera dem. Hon förmår inte skilja det hon verkligen upplevt från det hon drömt eller diktat. Kan de avgörande upplevelserna överhuvudtaget nås via språket? För Hanna framstår orden till en början som döda och stela tecken som döljer den levande verkligheten. Men ord kan också öppna, befria, synliggöra – och det är först då Hanna accepterar fantasins och drömmarnas roll i minnesprocessen som hon på djupet förmår närma sig det förflutna.
Resan till det blå huset belönades med stipendier av Svenska Akademien och av Bonniers. Resan till det blå huset gavs ut på Norstedts förlag 1991.