”Han kände det, som om det inte var han själv, som talade…”

”Mårbacka är Ordet som för Selma Lagerlöf var av begynnelsen − namnet på en liten värmlandsgård under höga träd.” Så börjar Hjalmar Gullberg sitt inträdestal över Selma Lagerlöf vid Svenska Akademiens högtidliga sammankomst den tjugonde december 1940. Det är en lysande inledning. Inte bara för att den framhåller Mårbackas betydelse för Selma Lagerlöf, utan också för att den antyder något om hennes förhållande till språket: till själva Ordet.

Men Mårbacka först!

Ja, Mårbacka är förvisso Selma Lagerlöfs heliga plats på jorden. Hennes hem − men också urhemmet för hela den myllrande värld hon skapat: den hon genom orden gett evigt liv. Att befinna sig här, i det Mårbacka som i vid bemärkelse även innefattar Sunne, är ju därför att befinna sig i ett tidlöst universum: en värld där liv och dikt flyter samman och verkligt inte längre går att skilja från påhittat. Att just här få ta emot ett pris i hennes namn känns därför en aning svindlande − svindlande men också alldeles, alldeles underbart! Så tack alla ni som gjort detta möjligt!

Selma Lagerlöf kom in i mitt liv när jag var tretton år. Ända sedan jag var mycket liten hade min mamma varje kväll läst högt för min syster och mig. Ett av de värsta straff hon kunde utmäta var faktiskt att dra in den stunden − och när jag sedan började läsa själv upplevde jag det som ett lika förfärligt straff att plötsligt stå där utan en bok. Just det inträffade en lördagskväll när jag var tretton år. Då jag klagade min nöd för min mamma letade hon en stund i de hyllor för vuxenböcker vi barn annars var förbjudna att botanisera i själva. Och plötsligt lyste hon upp, pekade på en hel rad bruna skinnband och sade att de där kanske var något! ”Det är tolv band”, sade hon belåtet, ”så då har du att göra.” Jag tog ut det första av de tolv banden, stängde in mig på mitt rum, öppnade boken om Gösta Berling − och var förlorad.

Tidigare − då min mamma alltjämt läst högt för min syster och mig − hade jag alltid fascinerats av sådana passager i berättelserna som lyfte fram och synliggjorde just det hisnande steget från verkligheten in i fantasins värld: med andra ord själva de gränsöverskridande ögonblicken. Särskilt starkt minns jag vissa scener ur Mary Poppins. Och då inte minst den där Mary under sin lediga dag går för att träffa sin vän tändsticksmannen Bert som just denna söndag målat en mycket vacker park på en av Londons trottoarer och som − vid Marys förtjusta utrop: Du store tid! − strax tar hennes hand och − Paff! − så går de rakt in i tavlan där de sedan tillbringar söndagen med att vandra över vackra gräsmattor, äta syltkakor och åka karusell. Detta tills parken stänger och de tvingas ut ur den − med andra ord ut ur den tavla som man förstår kommer att försvinna i nästa regnskur.

Om jag, när jag lyssnat till den här episoden, känt en ilning av glädje var gång Mary och Bert gått in i bilden så hade jag känt mig lika underlig till mods var gång de lämnat den. Ändå, eller kanske just därför, hade jag alltid älskat båda ögonblicken och när jag så småningom, då jag lämnat barnböckernas värld bakom mig, tvingats konstatera att mirakler av detta slag var sällsynta i ungdomsböckerna, hade jag kommit att sakna dem djupt − och att nu, som trettonåring, i Selma Lagerlöfs berättelser återfinna just sådana hisnande, gränsöverskridande ögonblick gjorde mig fullkomligt yr av lycka. Jag läste de tolv banden som i trans, febrigt och med bultande hjärta. Detta var något jag kände igen och samtidigt något alldeles nytt.

Först och främst var det rösten.

Ja, plötsligt fann jag själva högläsningssituationen på det underbaraste vis återupprättad − nu än mer magisk eftersom den röst jag lyssnade till fanns inne i själva texten. Selma Lagerlöf, skulle man kunna säga, tog vid där min mamma en gång slutat − och då inte bara som röst. Nej, samtidigt som hon med sin berättarnärvaro i texten åter synliggjorde det hisnande steget från verkligheten in i fantasins värld kom hon för mig att bli den förmedlande länken mellan en barndom jag var på väg att lämna och en vuxenvärld jag ännu bara anade konturerna av. Hon blev min ledsagerska från det välkända, trygga till en värld där sagans skimmer tycktes mig sväva likt tunna slöjmoln över det bottenlösaste, mest hotfulla mörker: en våldsam värld fylld av kärlek och hat, av godhet och ondska, av de mest skriande orättvisor, av svek och förlåtelse och, inte minst, av ständigt närvarande död: en värld där de gränsöverskridande ögonblicken sannerligen inte handlade om sådana lättsamheter som att gå in i en park för att äta syltkakor och åka karusell − utan en värld där själva existensen hela tiden stod på spel.

I romanen om dalböndernas utvandring till Palestina måste till exempel Ingmar Ingmarsson en natt bege sig till fots från Jerusalem till Jaffa för att varsko mrs Gordon om att hela den kristna kolonin är i fara och uppmana henne att omedelbart återvända hem. Under vandringen skadar han sig svårt och blir liggande halvdöd vid vägkanten − men infinner sig ändå hos mrs Gordon och lyckas förmå henne att genast beställa fram en vagn och påbörja återresan. På vägen tillbaka till Jerusalem finner emellertid mrs Gordon, till sin stora förvåning, Ingmar sittande vid vägkanten. Då hon tilltalar honom blir han övermåttan glad.

− Far ni hem till kolonien, mrs Gordon? sade han

−Ja, svarade hon.

−Det var då bra väl, sade Ingmar. Vet ni, att jag var på väg för att hämta er, men så föll jag och förstörde mitt knä, och här har jag nu suttit hela natten.

Mrs Gordon såg helt häpen ut.

−Har ni inte varit i Jaffa i natt, Ingmar Ingmarsson? sade hon.

−Å, nej, sade han, inte har jag varit där annat än i drömmen.”

Ingmar lämnar alltså sin kropp i drömmen, han passerar gränsen mellan drömmens värld och verklighetens.

I romanen Herr Arnes penningar lämnar fiskmånglaren Torarin på ett liknande sätt sin kropp i drömmen − men nu inte för att beträda de levandes värld utan de dödas. Torarin är på väg hem, han ligger och slumrar på lasset då hans häst av gammal vana går in genom grinden till Solberga prästgård. När Torarin inser att han befinner sig utanför huset där herr Arne och allt hans husfolk mördats en vecka tidigare vill han genast vända och köra därifrån. Men då dyker den mördade Olof hästskötare upp och hejdar honom. ”Har du så bråttom att fara från gården i natt, Torarin? sade drängen. Kom du hellre in i stugan! Herr Arne sitter och väntar på dig.”Och Torarin går in till de döda − men han gör det som levande: detta är alltjämt något som sker i drömmen.

I romanen Körkarlen till sist sker så det slutgiltiga gränsöverskridandet: det mellan livet och döden. Den försupne och av alla föraktade David Holm dör i en blodstörtning på kyrkogården en nyårsnatt, just som klockan slår tolv. Det är som död, inte drömmande, han i körkarlens sällskap sedan tvingas uppsöka människor han under sin livstid åsamkat stor skada och som nu själva ligger för döden. Detta fortgår tills David Holm en kväll förs till sitt eget hem där hustru i sin förtvivlan står i begrepp att ta livet av både sig själv och deras två barn. Han grips av medlidande, liksom av en desperat önskan att ställa allt det gamla tillrätta och bönfaller körkarlen om att få återvända till livet. Och körkarlen gör honom till viljes. Tidigare, på kyrkogården, har denne uttalat orden: du fånge, kom ut ur ditt fängelse, nu kastar han kapuschongen över hjässan och befaller med hög, klingande röst: ”du fånge, träd åter in i ditt fängelse!” Och så sker − David Holm blir levande igen: dödens ord är lag.

Dödens och de högre makternas.

Ja, i Selma Lagerlöfs värld är i själva verket inte bara Mårbacka begynnelsen − nej, hos henne är Ordet alltings begynnelse: Ordet är hos Gud och Ordet är Gud. För mig är detta själva kärnan i Selma Lagerlöfs författarskap. Den som föraktar ordet hemfaller i hennes berättelser åt dess dom, men den som aktar på ordet han finner lycka. Ett högst aktuellt budskap får man väl säga − ja, vad kan väl vara mer angeläget i dessa dagar än just att akta på orden: på andras likväl som på våra egna.

Och jag önskar att jag själv förstått lite mer av detta då jag som trettonåring kastade mig handlöst in i skildringarna av hennes gestalters öden och äventyr. Kanske skulle jag då ha återvänt från denna fantastiska, spännande och strängt moraliska värld med skärpt uppmärksamhet på just Ordets makt. Ja, kanske skulle jag ha förstått vikten av att vara vaksam på språket, på dess förmåga att såväl öppna gränser som stänga dem − och kanske skulle jag på så vis inte ha behövt råka ut för det som senare skulle drabba mig: den ångestfulla upplevelsen av förstelning som just hade med språket att göra. Upplevelsen av stumhet, eller kanske hellre av att orden inte riktigt fungerade som förmedlare mellan inre verklighet och yttre: av att på ett lika subtilt som försåtligt vis ha blivit påtvingad ett språk som inte bottnade i mina egna, djupare erfarenheter.

Stumhet är kanske inte vad som drabbar Selma Lagerlöfs gestalter. Däremot är de alla underkastade språkets makt och blir ständigt dess offer. Det kan handla om ett förfluget ord, en medveten förbannelse eller den egna oförmågan att lyssna till den sanna rösten i sitt inre − men deras räddning blir aldrig, som i mitt fall, att helt odramatiskt ge sig i kast med språket och börja skriva. Nej, det som räddar dem är förknippat med stor dramatik, livsavgörande beslut och moraliskt storslagna val. Ja, hos Selma Lagerlöf tvingas människorna, då de blir offer för Ordets makt − oavsett var Ordet kommer ifrån − att gå i närkamp med sitt öde: med livet självt.

Och eftersom Ordet är heligt är det också en helig handling att predika det. Så vad kan då vara mer självklart än att inleda hela författarskapet med att prästen äntligen står i predikstolen. Nu är ju, som vi vet, den försupne prästen däruppe rätt illa ute. Ja, där Gösta Berling står och blickar ut över den avogt inställda församlingen och biskopen som kommit för att avsätta honom är han skräckslagen. Det är först då han inser att detta är sista gången han får vittna om Guds ära som han vågar överge det skrivna. Och i det ögonblick han låter sanningens röst tala kan undret ske − hans själ överskrider gränsen mellan det jordiska livet och det himmelska.

”Han tyckte, att kyrkgolvet med alla åhörarna sjönk djupt, djupt ner och att taket lyftes av kyrkan, så att han såg in i himmelen. Han stod ensam, helt ensam i sin predikstol, hans ande tog sin tillflykt mot den öppnade himlen ovan honom, hans röst blev stark och väldig, och han förkunnade Guds ära.”

Gösta Berling känner det i denna stund ”som om det inte var han själv som talade”. Och just detta − att han talar i sanning − är det som får församlingen att lyssna och att ändra sin dom. Nu vill man att Gösta skall bli kvar som präst. Men som vi ju också vet går det honom även fortsättningsvis illa − och då inte bara genom hans egen vårdslöshet med orden, utan minst lika mycket genom andras. Så tvingas till exempel Anna Stjärnhök avstå från sin kärlek till Gösta därför att hon gett sitt ord på att gifta sig med en annan, ett löfte som inte får brytas. Marianne Sinclair överger Gösta men inser att hon i själva verket älskar honom och skriver, fylld av förkrossande ånger, ett brev till honom − ett uppriktigt, äkta brev som hon dock aldrig skickar iväg. Berätterskan hittar emellertid brevet långt senare, läser orden och skriver av dem ”med en viss mystisk bävan, som om det bodde hemliga krafter i dem” − vilket det också tycks göra: vi förstår att de orden skulle ha skänkt såväl Marianne som Gösta kärleken åter. Ebba Dohna måste dö eftersom hennes mor har lovat bort henne till Gösta Berling och inte vill bryta sitt ord, medan Elisabeth Dohna i sin tur med hårda ord jagar Gösta ur huset då hon tycker sig sviken av honom, en handling hon ångrar djupt då hon får höra hur illa det gått honom. ”Och ytterst var skulden hennes” − så tänker hon. ”Hon hade med ett fördömelsens ord kastat ut honom på den onda vägen.” Men ånger och påföljande botgöring kan i Selma Lagerlöfs värld leda till försoning och till upphävande av en förbannelse: Guds Ord kan övervinna Ondskans. Och i slutet av romanen har både Elisabeth Dohna och Gösta Berling sonat sina brott och kan förenas i kärlek.

Men försoningen har suttit långt inne. Att vårdslösas med orden på det sätt Gösta Berling och hans omgivning gör är verkligen inte tillrådligt. Men lika illa som att vara vårdslös är det att vara ouppmärksam. Det får dalbönderna i romanen Jerusalem erfara − ja, det som får dem att ta det ödesdigra steget och överge sina hem, sina närmaste och sina vänner för att bege sig som missionärer till Palestina är just en sådan brist på uppmärksamhet. Dalbönderna har en präst som är rätt usel på att förklara Guds ord. Men bönderna har nöjt sig med att det i alla fall låter vackert när prästen predikar och de har aldrig gett sig tid att reflektera närmare över ordens egentliga innebörd. De har litat till sin gamle präst, till sin självlärde skollärare och till förvissningen om att Vår Herre vid klockringnigen om kvällarna ”… svävade fram över socknen på en aftonsky, stor och väldig och god och utstrålande välsignelse över hela bygden.”

En vacker och tillitsfull inställning kan man tycka, men den gör människorna sårbara och till ett lätt byte för falska profeter. Så när Hellgum dyker upp med sin stränga och oförsonliga lära har många av dalbönderna ingenting att sätta emot: de förleds att ta hans ord för sanning och att följa honom till det Heliga landet − en katastrof för dem själva och deras närmaste, ja för hela socknen. Prästen är den förste som inser vad som kommer att ske och han gör det mycket tidigt. Ja, redan vid ett besök hos skolläraren många år innan Hellgum ens visat sig i hans socken inser han att slaget är förlorat, att en irrlära skall drabba hans församling och att många kommer att ge sig av till Jerusalem. Han inser detta då han vid besöket ser skollärarens dotter Gertrud leka i ett hörn och hör henne säga att hon förstört den vackra socken hon nyss byggt av stenar och glasbitar för att i stället bygga ett Jerusalem − ett sådant hon läst om i skolan.

”Det måste visst vara något större än du, som talar genom din mun, sade han. Barnets ord syntes honom så märkvärdiga, att han upprepade dem för sig själv gång på gång. Medan han gjorde det, kom han in i sin vanliga tankegång och började undra på hur Gud styr och vilka medel han använde för att genomdriva sin vilja.”

Fast egentligen − det skall läsaren (om också inte prästen) snart bli varse − är väl inte detta så mycket att grubbla över. Nej, Gud är gärna mer handfast än subtil i sitt sätt att styra, och ser Han ingen annan utväg att få människor att begripa vad Han vill, väljer han helt enkelt att lägga sina ord i deras mun. Vilket förvisso, som i Gösta Berlings fall, kan fylla den utvalde med lycka − men som oftare gör dem utom sig av förskräckelse. Som då Ingmars hustru Barbro i slutet av romanen Jerusalem mot sin vilja erkänner att det barn hon fött verkligen är Ingmars strax förtvivlat måste fråga sig: ”Vad var det för makt som tvingat henne att tala…?”

Ja, Barbro blir verkligen helt över sig given då hon erkänner − läsaren däremot, som vet att hon sagt sanningen, drar en lättnadens suck: med de där orden kan ju lögnens förbannelse hävas och allt sluta just så lyckligt som Gud och människorna vill.

Äntligen, tänker alltså läsaren när Barbro säger sanningen till Ingmar. Ty det kan vara nog så frustrerande att bevittna den obetänksamhet med vilken Selma Lagerlöfs gestalter hanterar orden. Som när Jan i Skrolycka i romanen Kejsarn av Portugallien sitter i vedboden och väntar på att hans hustru ska föda barn. Han är så arg, Jan, och något barn vill han då rakt inte veta av. Det kommer bara att ställa till besvär, muttrar han för sig själv. Ja, till sist går han så långt att han förbannar den gång han byggde sin stuga och gifte sig. Kokande av ilska utbrister han: ”om jag vetat då, att detta här skulle bli följden, så hade jag hellre sagt nej te alltsammans å bott kvar på stallkammaren i Falla i all min tid.” − ett yttrande som berätterskan kommenterar med att: Det var starka ord, detta, det kände han, men han hade ingen lust att ta dem tillbaka.” Å, att han skall vara så stursk och envis, tänker läsaren, som strax anar det värsta − och illa går det ju också, både för Jan själv och för hans Klara Fina Gulleborg, den dotter han kommer att älska bortom allt förstånd.

Men om man som läsare skakar på huvudet åt Jans ilskna protest mot sitt öde blir man desto nöjdare av den djupa respekt för orden som vi möter i inledningen till kortromanen Tösen från Stormyrtorpet. Berättelsen börjar i en tingssal. När domaren ögnar igenom protokollet får han klart för sig att i det mål som nu skall avhandlas är käranden en fattig torpardotter och svaranden en gift man. Helga från Stormyrtorpet anklagar mannen för att vara far till hennes illegitima barn. Att barnets far är gift är en stor skam för Helga, men han är rik och hon är utblottad, och hon har stämt honom till tinget endast för att hon behöver hans understöd för att barnet och hon skall överleva. Mannen, barnafadern, har emellertid kommit till tinget enkom för att svära sig fri. Men att begå mened är för Helga det värsta brott en människa kan begå: det betyder att förlora sin själ och att dra över såg evig förbannelse − så i samma stund som mannen lägger fingrarna på bibeln rusar hon fram och sliter bibeln ur hans händer. På domarens fråga om hon blivit helt från vettet svarar hon, trots sin stora förtvivlan, långsamt, allvarligt och tydligt: ”Jag vill lägga ner rättegången. Han är far till barnet. Men jag tycker om honom ännu. Jag vill inte, att han ska svära falskt.” − och i detta ögonblick förändras allt. Domarens stora, grova ansikte blir vackert, ett skimmer sprider sig över nämndemännens anleten och vi som läsare blir inte bara lyckliga − vi kan också känna oss trygga med att allt, hur svår tillvaron nu än kommer att bli för Helga, till sist ändå skall gå henne väl i händer.

Ja, Helga från Stormyrtorpet vet att handskas med orden. Men hur är det egentligen med de tre kvinnor och den man som just denna sommar dansar fram på Västanåteaterns tiljor här i Sunne? Hur är det med Charlotte Löwensköld, Thea Sundler, Anna Svärd och Karl-Artur Ekenstedt? Hyser de den vederbörliga respekten för språket och Ordets makt? Nej, sannerligen inte! Ty vad är det som sätter igång den virvel av förvecklingar och missförstånd, av olyckliga beslut, katastrofer och lyckosamma tilldragelser om inte just förflugna ord, uttalade av obetänksamhet, i raseri − eller rentav inte uttalade alls utan endast existerande som önskningar.

Charlotte är lyckligt förlovad med Karl-Artur då hon kastar ur sig: ”Det säger jag dig, Karl-Artur, att nog tycker jag om dig, men friar Schagerström så tar jag honom.” Alla som hör det brister i skratt. Charlotte själv blir däremot alldeles bestört över det som ”råkat halka över hennes läppar” och det blir sannerligen läsaren också, som från och med nu andlöst väntar på hur det skall gå. Vad gäller den ondsinta Thea Sundler sedan räcker det med att hon önskar olycka över Charlotte för att det skall gå i uppfyllelse och då Karl-Artur verkligen rusar ifrån Charlotte gör han det som bekant efter att i vredesmod ha slängt ur sig att han minsann, i stället för med henne, tänker gifta sig med den första kvinna som kommer i hans väg − och läsaren blir lika förskräckt som Charlotte, för det vet vi ju: sådant säger man inte ostraffat.

Nej, naturligtvis straffas både Charlotte och Karl-Artur. Men inte bara de − även Anna Svärd, som är den han möter därute på vägen, kommer genom dessa olycksaliga ord att få utstå mycket lidande. Gång på gång skall Karl-Artur svika henne. Men hon är stark, Anna, och det är hon som till sist har avgörandet i sin hand. Ja, fantastiskt och symptomatiskt nog slutar hela romansviten med en helt avgörande replik − men det är en replik bestående av ord som aldrig uttalas och som ingen, inte ens Anna själv, vet vilka de egentligen är. Karl-Artur är på väg tillbaka till henne. Hon vet vad han kommer att fråga − men skall hon ta emot honom? ”Nu var det någon, som gick förbi fönstret. Var det han? Ja, det var han. Och nu kom han in i förstugan. Nu tog han i dörrlåset. Vad skulle hon svara?”

Med denna outtalade fråga slutar alltså romanen. Och här tänker även jag sluta. Med att än en gång tacka för det fina priset − men också med att tacka Selma Lagerlöf själv. För att hon den gången när jag var tretton år, även om jag då inte förstod vidden av det hon ville säga, bjöd in mig till den värld som är hennes: till en värld av mörker och ljus, en värld där orden är musik och där språket får läsaren att i varje ögonblick, med Karin Boyes berömda ord, ”vila i den tillit som skapar världen”.

Carola Hanssons tal vid mottagandet av Selma Lagerlöf priset